Efter att ha njutit mig igenom snart 5 säsonger och ca 50 avsnitt av TV-serien True Blood tänkte jag att jag måste gå till källan. Det vill säga läsa böckerna som serien baseras på, skrivna av Charlaine Harris. Jag har dem som e-böcker, eftersom jag föredrar att läsa på min iPad sedan jag fått den. Mycket smidigt att bara hämta hem till den, antingen låna på biblioteket eller köpa på nätet.
Det handlar om Sookie Stackhouse som är en, vid första anblick, helt vanlig tjej från BonTemps i södra USA. Hon visar sig inte vara helt vanlig utan besitter en unik förmåga; att kunna läsa folks tankar. Härligt, vilken cool förmåga tänker man kanske när man hör det. Men Sookie själv tycker det är jättejobbigt att behöva höra vad alla tänker och tycker hela tiden. Särskilt på arbetet, på baren Merlottes, får hon höra både ett och annat som hon hellre skulle varit ovetande om. Sookies förmåga har lett till att hon inte har haft någon pojkvän, för hon är för rädd för vad hon ska få höra när de väl blivit ihop. Tänk er själva, ni har just träffat en person ni är väldigt intresserad av och kanske vill bli ihop med. Då får ni höra exakt vad personen i fråga tänker om er...HELA TIDEN. Sookie är (när första boken börjar) okysst, oskuld och osäker när det gäller killar. Hon har inte vågat närma sig kärleken helt enkelt. Men så möter hon den stora kärleken och alla o:n ska komma att raderas. Men det är inte vilken man som helst som hon möter, för att vara exakt ingen man alls, utan en vampyr. Mötet med vampyren Bill är det första av många underliga möten Sookie kommer att få uppleva framöver. Hon dras in i händelser hon inte kunnat hitta på i sina, vare sig ljusaste eller mörkaste, fantasier. Vampyrer, varulvar, älvor, spöken och häxor är bara några av de väsen som hon ställs inför och bredvid.
Kärlek, äventyr, relationer, skräck, blod och spänning genomsyrar Harris böcker. Jag har kommit till den sjätte av hittills tolv och de är lättlästa med mycket dialog. De är skrivna i jag-form och nästan som en dagbok, Sookie liksom talar direkt till läsaren. Det jag gillar med dem är att de inte tar sig själva på så stort allvar, de är roliga och underhållande och strävar inte efter att vara så märkvärdiga. Jämfört med andra vampyrböcker, till exempel twilightböckerna, så är True Blood-böckerna skrivna med smart humor och snygg självdistans och besitter inga av de där svåra, tunga och hjärtekrossande pretentionerna som "The Twilight Saga" gör. Sookie, till skillnad från Bella, är stark, självständig och driftig och hennes hennes egen existens beror inte på någon annans. Visst, hon blir kär, men kärleken gör henne inte livegen. Det blir mer "verkligt" på något sätt när det overkliga beskrivs så otvunget och självklart, och det är väl det som också gör böckerna mer "vuxna". TV-serien är mer vuxen än böckerna om man ska se till det explicita uttrycket, eftersom det gör sig väldigt bra med till exempel en naken Alexander Skarsgård (spelar vampyren Eric Northman) eller Anna Paquin (som spelar Sookie). I böckerna får man ju, givetvis, göra sig egna bilder av det.
Men jag kan, trots att de innehåller både lite sex och skräck, rekommendera dem till mina äldsta elever, som vill läsa på engelska, eftersom de inte innehåller vare sig djuplodande tankebeskrivningar eller särskilt komplicerat språk. Och om man tycker det är svårt är det ju bra att utmana sig själv. Ibland finns där slang och lite dialektala ord som man inte helt uppfattar, men sammanhanget styr en rätt. Men de finns också på svenska, vet inte hur många i serien som kommit ut på svenska dock. Läs, läs, läs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar