Krönika från svunna tider!

Hej alla! Hittade en krönika jag själv skrev när jag skulle ta studenten för miljoner år sedan, då jag var 19 år. Lite kul var det att hitta den i en gammal mapp, jag har inte läst den med mina svensklärarglasögon på, så det finns säkert en hel del förbättringsmöjligheter... Vad tycker ni?
Read it and, som Robin skulle säga, "enjoy"!

Svunna tider, framtiden väntar!

Det började en dag i augusti 1985. Jag stod där i min fina klänning, som det var meningen att man skulle använda på den första skoldagen, och väntade på Lotta och Maria. Vi tre som alltid gått tillsammans, hand i hand, till lekis skulle nu få utforska den beryktade Ormkärrskolan. 

Riktigt så roligt som vi trodde att det skulle bli blev det kanske inte. Men överlag så var det rätt skönt med lågstadiet, om man bortser från Puss-Johan som var alla tjejers stora skräck och Kristoffer som i sin bruna plyschdräkt gick runt och visade snoppen för tjejerna efter gympan. Jag undrar hur det har gått för honom...

Vilken skön tid det var när man tänker efter. Vi hade i princip inga större bekymmer än att komma underfund med vilken Barbie som skulle ha vilka kläder. Jobbigt.

Mellanstadiet var väl som alla mellanstadier, med bollruta och Alphaville på logendiskon. Fråga chans och vattenkrig på skolgården. Vem hade egentligen kastat den där snöbollen på Vaktis? Jag skulle kunna skriva tusentals pappersark med såna där saker och jag skulle bli kollrig av alla nostalgitrippar, så det låter jag bli. 

På Gideonsbergsskolan skulle man bli vuxen, tjo ho vad det inte stämde. Det var en helt annan miljö än på Ormkärr, och oj oj oj, där kan vi snacka grabbar. 

Jag ser på min bror som går i nian idag och undrar om jag var riktigt klar i huvudet när jag började högstadiet. Men så inser jag att jag var precis likadan som han är och egentligen är han ju underbar. Ibland

Sen skulle man bli vuxen igen, på Wenströmska. De sista tre åren kan man sammanfatta ned tre ord; blod svett och tårar. Nja, inte riktigt kanske men närapå. Om man inte räknar med de sista tre veckorna. Det är så synd att man lär känna alla så bra den sista tiden och inte förr. Jag ångrar att jag inte försökt lära känna dem bättre i början. för hur det än stormat kring mediaprogrammet, betyg och högskolebehörighet så har jag haft det bra och trots alla snuskastande fordonskillar har Wenströmska varit en skola som jag inte kommer att glömma i första taget.

Jag undrar om jag, Lotta och Maria skulle hoppat iväg sådär glatt hand i hand om vi visste vad som skulle komma, och jag tror faktiskt det. Tolv års kämpande med läxor, arbeten och pluggande. Nu är det slut. Äntligen kommer den dagen man väntat på sedan man började gymnasiet, eller? Jag känner mig kluven, ska det bli det paradis man föreställt sig egentligen? Är det så underbart att gå ut skolan? Väntar inte en massa nya bekymmer bakom hörnen? Arbetslöshet, fattigdom och svält? Ja, ja, den som söker finner och jag vet att jag kommer att gå vilse ett par gånger, men som en känd poet en gång sade: ”Det är den som går vilse som finner nya vägar”. 

Och egentligen, vem bryr sig, det är ju sommar!